Lilla nova.
Nu är hon äntligen här hos oss. Och så fin.
Det började göra ont runt två tiden. Men jag trodde inte riktigt att det skulle vara pågång.
Kunde inte sova alls, satt framför datorn, tittade på tv och bara gick fram och tillbaka.
Vid 7 tiden väckte jag Kenny och sa att nu gör det riktigt ont.
Åkte in så vi var där strax innan 8. Dom satte ctg-kurva, där man såg hur värkarna arbetade.
Kenny tyckte det var jättekul, man kunde nämligen se i hur många procent värkarna var uppe i.
Han satt o små skrattade lite och sa att nu måste det väl göra riktigt ont, var då uppe på 100 procent.
Nästa värk nådde bara upp i 80 procent då han sa att nu gör det väl inte så ont? Men det gjorde det!
Sen undersöktes jag och var du öppnad 4 cm. Först då förstod jag att Lille Vän skulle snart titta ut. Framåt kvällen iaf trodde vi. Fick värktabletter och började på med lustgas. Riktigt skönt att jag inte mådde illa av den. Den hjälpte jättemycket när man väl lärt sig andas rätt. Tryckte upp masken i Kennys ansikte flera gånger men han tackade nej. Försökte förklara för honom att det inte bara var jag som skulle ha skoj här ;)
Sen togs det hål på hinnorna och vattnet gick. Var då öppen ca 8 cm så det gick fort.
Tackade nej till ryggmärgsbedövning, ansåg att det var onödigt. Fick tipset att stå upp lite och försöka gå lite så skulle det påskynda. Och det gjorde det oxå. Så fort jag ställde mig upp började det trycka på ordentligt. Helt annorlunda känsla jämfört med hur dom "vanliga" värkarna kändes.
Huvudet skulle bara vrida på sig lite till sen skulle jag få krysta. Hade krystvärkar i 16 min. Sen var hon ute.
Första skriket var ju alldeles underbart. Fick upp en kletig varm sak på brösten nästan på en gång. Kenny klippte navelsträngen och sen lindades hon in i massa filtar. Och tårarna bara rann. Så fin hon var.
10:36 12/8 -06. Ca 2,5 timme efter att vi kommit in. Så det gick ganska så snabbt och smidigt.
Och Kenny var helt underbar hela tiden. Hade aldrig klarat det utan honom.
Tänk att vi faktiskt är en hel familj nu!
Visst kändes det och det gjorde ont. Men man hade inget tidsbegrepp, trodde det till och med gick fortare. Jag gör lätt om det, inga problem. Dessutom sägs det att andra barnet går fortare än första.
Men nu dröjer det några år. Nu njuter vi bara av Lilla nova.
Mina älsklingar!
Det började göra ont runt två tiden. Men jag trodde inte riktigt att det skulle vara pågång.
Kunde inte sova alls, satt framför datorn, tittade på tv och bara gick fram och tillbaka.
Vid 7 tiden väckte jag Kenny och sa att nu gör det riktigt ont.
Åkte in så vi var där strax innan 8. Dom satte ctg-kurva, där man såg hur värkarna arbetade.
Kenny tyckte det var jättekul, man kunde nämligen se i hur många procent värkarna var uppe i.
Han satt o små skrattade lite och sa att nu måste det väl göra riktigt ont, var då uppe på 100 procent.
Nästa värk nådde bara upp i 80 procent då han sa att nu gör det väl inte så ont? Men det gjorde det!
Sen undersöktes jag och var du öppnad 4 cm. Först då förstod jag att Lille Vän skulle snart titta ut. Framåt kvällen iaf trodde vi. Fick värktabletter och började på med lustgas. Riktigt skönt att jag inte mådde illa av den. Den hjälpte jättemycket när man väl lärt sig andas rätt. Tryckte upp masken i Kennys ansikte flera gånger men han tackade nej. Försökte förklara för honom att det inte bara var jag som skulle ha skoj här ;)
Sen togs det hål på hinnorna och vattnet gick. Var då öppen ca 8 cm så det gick fort.
Tackade nej till ryggmärgsbedövning, ansåg att det var onödigt. Fick tipset att stå upp lite och försöka gå lite så skulle det påskynda. Och det gjorde det oxå. Så fort jag ställde mig upp började det trycka på ordentligt. Helt annorlunda känsla jämfört med hur dom "vanliga" värkarna kändes.
Huvudet skulle bara vrida på sig lite till sen skulle jag få krysta. Hade krystvärkar i 16 min. Sen var hon ute.
Första skriket var ju alldeles underbart. Fick upp en kletig varm sak på brösten nästan på en gång. Kenny klippte navelsträngen och sen lindades hon in i massa filtar. Och tårarna bara rann. Så fin hon var.
10:36 12/8 -06. Ca 2,5 timme efter att vi kommit in. Så det gick ganska så snabbt och smidigt.
Och Kenny var helt underbar hela tiden. Hade aldrig klarat det utan honom.
Tänk att vi faktiskt är en hel familj nu!
Visst kändes det och det gjorde ont. Men man hade inget tidsbegrepp, trodde det till och med gick fortare. Jag gör lätt om det, inga problem. Dessutom sägs det att andra barnet går fortare än första.
Men nu dröjer det några år. Nu njuter vi bara av Lilla nova.
Mina älsklingar!Kommentarer
Trackback